linneaelisabet

Skriver öppet & ärligt om mitt liv med ätstörning UNS, depression, och grov undervikt. Kämpar mot välmående och viktuppgång, men vägen mot ett lyckligt liv är långt ifrån enkelt.. Med en blogg som växer otroligt varje dag är jag på väg att visa världen - det är okej att må dåligt - och att prata om det!

Bajs!

Publicerad 2015-01-07 21:08:25 i Allmänt/Vardag, Sköldpaddor,

Hejhej! Jag heter Noella! Jag är Linnéas bästa kompis! Hon älskar mig! ✌️

På fredag ska jag sova på ett spökslott SÅ JÄVLA TAGGAD! 👻

Måste bara passa på å tacka för all bekräftelse för mina presenter jag gav till Linnea hade verkligen inte förväntat mig!  
Jag gav presenterna till Linnea för att de var så perfekta! Jag ville bara se hennes ansiktsuttryck när hon fick dom! Sen helt plötsligt så visar Linnea alla kommentarerna på hennes blogginlägg så jäkla gulligt att alla tycker att jag är en bra vän :') tack! 

Okej nu ska jag plugga bajsbajs!!!!
(Ni ska få se några härliga bilder från min kamera rulle först bara >:))









23/7-2005 - 3/5-2012

Publicerad 2012-05-04 15:07:00 i Sköldpaddor,

Jag har alltid älskat och velat ha djur. Massor. Men eftersom mamma är pälsallergiker har vi aldrig kunnat ha några. Fiskar, ormar, och grodor är väl det som jag kunnat ha. Men enda sen jag var jätteliten har jag avgudat sköldpaddor. Främst för den stora idolen, Skalman, i Bamse serien. När jag va runt 7 år kom jag hem efter att ha varit hos pappa, och mamma hade en överraskning. En livs levande sköldpadda. Ni förstår inte lyckan.
Jag badade honom i badkaret, och matade honom med gröna ärtor. Men det var en gammal sköldpadda, och han var så van vid sin ägare, så han vägrade äta. När ägaren kom tillbaka och ropade på honom så åt han direkt. Jag älskade honom, men forstog att vi inte kunde ha honom kvar. Det var mycket gråt när jag skulle lämna tillbaka honom, trots att jag inte haft honom så länge.
Sommaren 2005 överraskade mamma mig igen. Vi hade varit utomlands, och en liten present väntade när jag kom hem. Den här gången hade mamma köpt 2 BEBIS sköldpaddor! Två riktiga, levande små sköldpaddsbebisar. Jag grät av lycka för att jag tyckte dom var så fina. Och gud vilka bebisar det blev. Matade dom, pysslade med dom och tog hand om dom. Hade "sköldpaddspicnik" med annas sköldpadda när dom fick äta och ligga i solen.



Ungefär ett år senare började den minsta sköldpaddan, Tunisia att äta dåligt och sova hela tiden. Hon fick mjukare och mjukare skal och en dag när jag vaknade så var hon död. Jag var helt förstörd, grät i flera dagar och var jätteledsen. Jag hade ändå Skalman kvar, och bestämde lixom att det skulle bli han och jag. Linnea och hennes sköldpadda mot världen typ. Han skulle bli så gammal, äldre än mig, och mina barn skulle få ta över honom.



Skalman blev en riktigt bortskämd sköldpadda. När han blivit större och växt till sig så fick han gå runt själv i lägenheten. Han knatade alltid runt på sina "klackskor" som min moster kallade det, eftersom han verkligen gick på tå. Alla älskade honom, han bet aldrig någon. Han var verkligen ett matvrak, men han visste vad han ville ha. I början dög det med lite maskrosblad, isbergssallad och gurka, men sen när han väl fått smak på Vindruvor, jordgubbar, hallon, melon och FRAMFÖR ALLT basilika, så åt han aldrig annat än gourmémat ;)


Han var med alla julaftonar, och jag gjorde små presenter till honom. En liten filt hade jag stickat åt honom ett år.




Han växte och växte, när vi fick honom vägde jag ungefär 40 gram, men efter några år var han uppe i 350 gram! Han var med till finland och knatade runt i gräset, ute på balkongen och åt frukost med honom, och man fick passa sig när man fikade så han inte åt upp bullpapper.. Han var med i skolan flera gånger, jag visade stolt upp honom och berättade om allt han gjort. Han lärde sig också att känna igen våra röster, så fort vi ropade så kom han utkrypande under någon bänk och så fort man öppnade kylskåpet hade han lärt sig att han fick mat. Att äta en hel kruka basilika var inga problem för den lilla killen. Han satt ofta och gungade med huvet när man lyssnade på musik. När man var ledsen och grät och tog upp honom, så förstog han, för han kollade alltid på en med sina mörka ögon och vart helt lugn.
På vintrarna gick han in lite i dvala, han var en riktig sommarkille och gillade inte kyla. Han sov mest, men på våren så vaknade han till liv igen och var lika aktiv som förut.
I Vintras gick han som vanligt in i sin lilla dvala. Ville inte riktigt äta och bara sova. I början oroade vi oss inte så mycket, men han blev lättare och lättare. Tillslut åt han inte alls, och vi fick tvångsmata honom för att han skulle få i sig något. Han orkade inte gå, och låg mest och hjälplöst vevade runt med benen utan att komma någonstans. Sen började skalet bli mjukt. Vi fortsatte att tvångsmata honom, och han fick i sig en del när vi gjorde det, så även om vi var oroliga så fick han i sig, och ett tag verkade det bli bättre.
Igår kom jag hem från skolan, och han låg lika slapp som vanligt. Jag försökte mata honom litegrann men han låg bara och sov, och jag la honom på hans värmeplatta och stack iväg och var barnvakt. Pratade massor om skalman när jag var barnvakt, och lovade lilla Freja att hon skulle få komma och hälsa på honom snart.
När jag kom hem satte jag mig och pluggade, men hade en orolig känsla. Gick och tittade till skalman som inte rörde sig. Jag försökte locka, mata, peta på honom, prata med honom, men ingen reaktion. En konstig rutten lukt hade börjat komma från skalet. Efter ca 10 minuter förstog jag; han skulle inte vakna igen.




Igår lämnade Skalman mig. Ensam kvar.
Han har funnits hela mitt liv, och man kunde verkligen inte ha et bättre djur. Det är sjukt hur mycket kärlek man kan känna för ett så litet djur. Fick ofta höra; Han kommer ju leva längre än dig! Du får ge honom till dina barn! Det var lixom tanken. Att Skalman skulle finnas där för alltid. Man tog honom alltid för givet.
Jag hade så himla svårt att släppa honom. Satt i flera timmar och bara grät och ville inte släppa honom. Till slut lindade jag in honom i en Bamse/Skalman filt och sa hejdå. Han är i himlen nu, och jag vet att han har det bra. Han sitter säkert där och mumsar basilika och kollar ner på mig.
Skalman Törebrant, jag älskar dig så sjukt mycket så kan inte beskriva med ord. Du kommer alltid finnas där i tankarna. Jag har inte fattat ännu, och vill inte släppa taget.
Hur många tårar kan en människa gråta egentligen?


Skalman 23/7-2005 - 3/5-2012
Kommer aldrig glömma dig.

Om

Min profilbild

linneaelisabet

Skriver öppet & ärligt om mitt liv med ätstörning UNS, depression och grov undervikt. Kämpar mot välmående och viktuppgång, men vägen mot ett lyckligt liv är långt ifrån enkelt.. Med en blogg som växer otroligt varje dag är jag på väg att visa världen - det är okej att må dåligt - och att prata om det!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela