linneaelisabet

Skriver öppet & ärligt om mitt liv med ätstörning UNS, depression, och grov undervikt. Kämpar mot välmående och viktuppgång, men vägen mot ett lyckligt liv är långt ifrån enkelt.. Med en blogg som växer otroligt varje dag är jag på väg att visa världen - det är okej att må dåligt - och att prata om det!

Angående ämnesomsättning..

Publicerad 2015-02-14 22:22:00 i Frågor & svar, Ätstörningar, Depression, Tankar,

Anonym
IP: -

Du äter alltid så lite i skolan (eller så ser det bara så ut på bilden). När du är hemma äter du mycket skräpmat, äter du bara en liten bit av tex pizza eller äter du hela? 
Varför tar det lång tid för dig att gå upp i vikt i jämförelse med andra som behandlas för anorexi, har det hänt något med din ämnesomsättning?

Hej! Förlåt för att svaret dröjt lite men jag ville kolla ditt ipnummer och lite sånt så jag visste ungefär vem som skrivit, om du är någon som känner mig eller bor långt ifrån. Vill att ni ska vara medvetna om att jag brukar kolla ipnummer ibland för att se vart ni kommer ifrån eller vart kommentaren har skrivit. 

Till din fråga; Nej, i skolan äter jag inte alls lika mycket som hemma. Anledningarna är ganska många. För det första är ju inte skolmaten alltid jättegod. Jag har väldigt svårt för skolans köttbullar, pannbiffar, fisk osv. Jag tycker de känns så ohygieniska och det köttet känns inte fräscht helt enkelt. Så i skolan äter jag mest vegetariskt faktiskt. Dessutom avskyr jag skolans potatis och pasta. Blir dessutom väldigt dålig i magen av skolans pasta. 

MEN, jag äter ändå typ mer än genomsnittet. I min gamla klass åt de bara en liten hög morötter typ. I min nya klass är det inte lika extremt, men i min förra klass så åt alla jäääättelite. När jag äter med mina vänner så känner jag mig oftast ganska stressad också, för jag vill gärna hämta mer, och då måste jag slänga i mig. Jag hatar när folk ska behöva sitta och vänta på att jag ska äta upp, för att jag alltid sitter kvar och äter mest. 

Sen är det jobbigt att äta i skolan också pga att jag fått höra så mycket "Kolla anorexibarnet äter ju som en häst", "Ska du gå och spy sen när du ätit all den där maten?", "Ursäkta, men du kommer ju inte ens orka äta det där!" och sen har jag blivit utknuffad ur matkön osv för att folk inte tror att jag äter något. Så det är ganska blandat, jag älskar att äta i skolan och att kunna ta hur mycket jag vill och det breda utbudet, men alla dessa saker är ganska jobbigt.

Till din andra fråga så har jag något fel på min kropp. De vet inte 100% säkert, men somsagt så låg jag inne på sjukhus i 2 månader och blev PROPPAD med mat utan att gå upp i vikt. Jag har alltid haft bra ämnesomsättning, men nu har jag EXTREMT bra ämnesomsättning. Jag förbränner som bara den, efter jag tit så får jag typ "feber" för att min kropp jobbar så hårt med att förbränna maten.. Det finns m¨nga teorier, mormor tror att jag kan ha något fel på tarmarna så jag inte tar upp näring, Gunilla tror att jag har förstört eller rubbat min ämnesomsättning pga så lång svält, jag själv tror bara att jag har extremt hög förbränning, läkarna hade ingen aning, de trodde fel på sköldkörteln och fel på ämnesomsättningen och massa. Så ingen har någon aning om varför jag inte går upp i vikt...!

Och som sagt har jag kämpat med att gå upp i vikt i flera års tid, visst har jag gått upp lite i perioder, men såfort jag slarvar lite med maten så rasar jag flera kilo direkt. Därför är jag JÄTTEstolt att jag lyckades gå upp så mycket under hösten och faktiskt har HÅLLT den vikten så länge som jag gjort. VIsst, jag skulle vilja gå upp 10 kilo till, men det är iallafall på väg åt rätt håll nu!

Nu blev det ett jääääättelångt svar, men hoppas du känner mindre förvirring nu och fått svar på lite frågor. Kraaam!

Hur orkar "vanligt" folk?

Publicerad 2015-01-07 13:38:00 i Ätstörningar, Depression, Tankar,

Hur orkar de? "Vanligt" folk menar jag?

Hur orkar de gå upp varenda dag, med bara 6-7 timmars sömn, vakna med ett leende och kicka igång dagen?
Hur orkar man planera, styra upp, åka omkring överallt, och vara social?
Hur orkar de, både jobba extra, träna, träffa vänner, sköta skolan, och se bra ut?
Hur hinner normala människor äta så mycket som de behöver äta, för att inte gå ner i vikt?
Hur orkar normala människor vara glada och nöjda med tillvaron, trots att ingenting speciellt händer?
Hur kommer det sig att vanliga människor njuter utav en dag med inga planer alls, med att bara göra ingenting?
Hur orkar folk prestera, med att sköta jobb/skola, se bra ut, vara hälsosamma, träna, osvosv, hur får de timmarna på dygnet att räcka till?

När jag läser folks bloggar där de vaknat 6 på morgonen, gått upp och gjort en frukost som skulle platsa i vilken mattidning som helst, gått till gymmet, gått en powerwalk, sett perfekta ut - både kläd och utseendemässigt, varit i skolan, pluggat, tränat efter skolan, ätit ett jättehälsosamt mellanmål, träffat en vän på stan och fikat, shoppat, jobbat lite extra, träffat familjen, handlat, bloggat, sett på 57 serier och avslutar dagen med att återigen se perfekt ut och hunnit med 19453 saker under dagen, och sen lägga sig - utan sömnsvårigheter, och sova en hel natt för att sen vakna dagen efter och köra på likandant?

Jag.Fattar.Inte.
Jag är glad om jag orkar mig upp ur sängen och äta 2 knäckemackor inom 2 timmars tid.
Jag är glad om det går 1 timme utan att jag tänker självskadande.
Jag är glad om jag hinner borsta igenom mitt hår.
Jag är glad om jag orkar ta på mig lite mascara.
 
Jag är glad om byxorna jag hade igår inte har fläckar.
Jag är glad om jag orkar lyckas ta mig ut och göra NÅGONTING bland folk.
Jag är glad om 10 timmars sömn räcker för att hålla mig pigg.
Jag är glad om jag hinner träffa en vän under dagen.
Jag är glad om jag hinner med 4 mål mat på en dag.
Jag är glad om jag har något att se fram emot, eller har presterat bra, osv.
 
Vet egentligen inte vart jag ville komma med inlägget, kände bara för att skriva av mig.. Någon som känner igen sig? I detta samhäll där alla verkar så jävla lyckliga, ser så jävla bra ut, och hinner så mycket på vardagen?

Kan man bli djupt deprimerad på bara några dagar?

Publicerad 2015-01-05 23:22:30 i Ätstörningar, Depression, Tankar,

Är på botten av botten kan man väl säga. Ända sen jag kom hem från Finland har jag mått så jävla dåligt och bara haft en stor klump i magen. Värre och värre har det blivit, och just nu är jag på gränsen till att bara skita i allting, dra täcket över huvudet och självdö.

Det blev mer uthärdligt när jag var hos mamma och Micke på Skavsta, eftersom där är det aldrig helt tyst och jag har mer att tänka på. Men efter att Noella gått hem, så la jag mig och bara grät i kudden. Bet mig i händerna och var sekunder från att slita mitt hår. Mår så jävla skit. Fattar inte ens vad det beror på? Antar att jag hade det så otroligt bra i Finland och mådde så bra, så när jag kom hem till verkligheten så blev det som ett slag i magen.

SOM TUR, så har jag lilla Pupsi här hos mig ikväll. Det var ett bra förslag utav mig att låna henne över natten. Hon finns där hela tiden. Slickar mina tårar, gosar upp sin lilla kropp intill, finns där och förstår, tittar sådär sött, och får en att må lite bättre. Hon hindrar mig från att göra dumma saker som ploppar upp i huvudet hela tiden. Hon är min räddare just nu. 





När Noella gått, så somnade jag runt 5 tiden, och sov, inte mindre än till klockan 10. När jag dessutom sovit 12 timmar inatt, plus FEM timmar nu på kvällen, så inser jag hur deppig jag verkligen är. När jag mår dåligt så sover jag alltid såhär otroligt mycket.... Dessutom har jag ätit 2 brownies och 3 knäckemackor på hela kvällen. Ingen aptit, och det är väl egentligen det värsta med allting. Att jag så snabbt bryter ner allt det jag jobbat mig upp under dessa 2 veckor.

Jag vill bara bli liten igen, åka hem till mamma, bli kramad, få gråta, slippa känna denna otroliga ångest, knut i magen och rädsla. Jag orkar inte mer nu. Snälla. 

Om

Min profilbild

linneaelisabet

Skriver öppet & ärligt om mitt liv med ätstörning UNS, depression och grov undervikt. Kämpar mot välmående och viktuppgång, men vägen mot ett lyckligt liv är långt ifrån enkelt.. Med en blogg som växer otroligt varje dag är jag på väg att visa världen - det är okej att må dåligt - och att prata om det!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela